Uppmärksamhet, tack.

Idag fanns det ett ögonblick, om än bara några minuter långt, då jag hamnade i tänkande och analyserande tillstånd.

Jag kände att idag var en dag då vinterlöven började falla och då de ensamma ropar. En låt om livet fick mig att tänka på barndomen då man fortfarande var oskyldig och ovetande om allt jag vet idag. Då var livet okomplicerat och enkelt.

Idag ville jag att du skulle vända din uppmärksamhet mot mig och uppleva mitt liv, min sida och min verklighet. Jag har förälskat mig i, men också blivit förgiftad av stadens ljus. På min sida är den mest smutsiga värld vacker men endast om jag kan visa den och dela den med någon.

Så vänd din uppmärksamhet mot mig.

Sökande

Igår kväll hade jag en diskussion med en vän till en vän angående tillhörighet. Det slog mig då att under ett och halvt års tid så har jag sökt detta utan någon större framgång. Faktum är att jag sökt hela mitt liv men aldrig hittat rätt.

Under min uppväxt var jag den enda med någorlunda utländskt utseende där jag bodde. Jag kände ganska mycket människor som i sin tur kände andra människor. Det innebar också att det fanns två olika grupper av personer. De som hittade sin tillhörighet hos nynazisterna och de som stod utanför det. Gruppen med utlänningar som är den naturliga motpolen till nynazister fanns faktiskt inte. Jag var den som kom närmast men eftersom jag kände "rätt" människor så var det ingen som brydde sig om mig. Jag hade en fot i vardera läger.

Detsamma gäller idag. Jag umgås mycket med de människor som gillar att gå på nattklubbar men det passar inte ihop med att jag är musiker. Jag borde gå på pubar och kolla konserter. Jag borde hänga mer på Andra långgatan istället för Avenyn. Men än en gång en fot i båda läger.

Min tillhörighet är lika stark, eller kanske lika svag, i båda läger. Jag tror det kan innebära att jag aldrig blir nöjd eftersom jag aldrig hittar hem. Men i vilken riktning jag ska gå, det vet jag inte. Och jag har nog inte tålamod att söka i all evighet.

Jag vill hitta hem nu.