Jag hade fel...

...Jag förhastade mig i senaste inlägget. Den känsla jag trodde fanns där var aldrig där. Det jag kände var enbart ett substitut för att fylla ett tomrum. Och det är inte första gången jag lurar mig själv på det sättet.

Det som är underligt är att känslan finns kvar, dock projicerar jag den åt ett helt annat håll. Det kunde inte kännas mer rätt nu och det kunde inte kännas mer fel.

Tonerna jag spelar på min gitarr känns mer klagande än tidigare men de går också in i hjärtat på ett allt annat än obehagligt sätt. Det är den här känslan som gör att man inte vet om man vill skratta eller gråta, vara glad eller ledsen. Som att ha fullt upp och ändå sitta sysslolös.

Jag har följt en vilsen kompass länge men nu pekar den plötsligt åt ett håll. Kanske till och med rätt håll?

Nu vet jag...

...Inte riktigt vad jag ska göra. Jag har kommit i kontakt med en viss känsla som inte funnits på länge. Jag kan också lura mig själv, det vore inte första gången i så fall. Så innan jag gör något förhastat bör jag väl ta reda på vad det egentligen är som jag upplever.

Men då kan det också rinna ut i sanden som det normalt sett brukar göra.

Ta till vara på chansen nu eller riskera att det tunnar ut igen. Det är dagens fråga.

Uppmärksamhet, tack.

Idag fanns det ett ögonblick, om än bara några minuter långt, då jag hamnade i tänkande och analyserande tillstånd.

Jag kände att idag var en dag då vinterlöven började falla och då de ensamma ropar. En låt om livet fick mig att tänka på barndomen då man fortfarande var oskyldig och ovetande om allt jag vet idag. Då var livet okomplicerat och enkelt.

Idag ville jag att du skulle vända din uppmärksamhet mot mig och uppleva mitt liv, min sida och min verklighet. Jag har förälskat mig i, men också blivit förgiftad av stadens ljus. På min sida är den mest smutsiga värld vacker men endast om jag kan visa den och dela den med någon.

Så vänd din uppmärksamhet mot mig.

Sökande

Igår kväll hade jag en diskussion med en vän till en vän angående tillhörighet. Det slog mig då att under ett och halvt års tid så har jag sökt detta utan någon större framgång. Faktum är att jag sökt hela mitt liv men aldrig hittat rätt.

Under min uppväxt var jag den enda med någorlunda utländskt utseende där jag bodde. Jag kände ganska mycket människor som i sin tur kände andra människor. Det innebar också att det fanns två olika grupper av personer. De som hittade sin tillhörighet hos nynazisterna och de som stod utanför det. Gruppen med utlänningar som är den naturliga motpolen till nynazister fanns faktiskt inte. Jag var den som kom närmast men eftersom jag kände "rätt" människor så var det ingen som brydde sig om mig. Jag hade en fot i vardera läger.

Detsamma gäller idag. Jag umgås mycket med de människor som gillar att gå på nattklubbar men det passar inte ihop med att jag är musiker. Jag borde gå på pubar och kolla konserter. Jag borde hänga mer på Andra långgatan istället för Avenyn. Men än en gång en fot i båda läger.

Min tillhörighet är lika stark, eller kanske lika svag, i båda läger. Jag tror det kan innebära att jag aldrig blir nöjd eftersom jag aldrig hittar hem. Men i vilken riktning jag ska gå, det vet jag inte. Och jag har nog inte tålamod att söka i all evighet.

Jag vill hitta hem nu.

Erfarenheten och oskulden

På tåget mot Kalmar, där jag skulle byta till buss vidare mot Borgholm, lyssnade jag på en intressant konversation. Jag lyssnade inte så mycket för att jag ville utan snarare för att jag inte kunde hjälpa det.

Samtalet utspelade sig mellan en man, 46 år gammal, samt en tjej, 17 år gammal. Eller ung. De kände inte varandra men hon hade av en slump råkat hamna bredvid honom och han var inte sen på att börja prata. Hon var inte sen att svara heller för den delen.

Och vad pratar en 46-åring och en 17-åring om? Naturligtvis betar man av de vanliga ämnena först. Yrke, studier samt vart resan bar. Mannen visade sig vara lärare och tjejen visade sig vara duktig på sina studier. Därför utvecklades det hela till en diskussion om poesi där de också skrev varsin poem för den andre att läsa.

Här omkring började mitt huvud tänka på Woody Allen och nog var det ett perfekt upplägg för det. Den ensamme, intellektuelle mannen samt den unga oskyldiga flickan också med ett intellekt men också med en ungdom som mannen fortfarande minns och saknar.

Jag skrattade lite för mig själv. Jag återgick till att läsa min bok men efter en stund så kom den. Den farligt nära gubbsjuka kommentaren, den som gjorde att jag kände att det här ÄR en Woody
Allen film. De hade nämligen kommit in på sin ålder och när hon sa 17 svarade han genast 'hur kommer det sig att alla attraktiva kvinnor är så unga?'. Sedan berättade han att han var singel och gärna letade efter en ny flicka.

Jag återgick till min bok än en gång. Jag har nämligen aldrig klarat av att se en hel Woody Allen film.

Romantik

Det har gått några månader nu, kanske till och med ett halvår, sedan jag satt och skrev inlägg för en blogg så här. Anledningen till att jag slutade var att jag inte hade något mer inom mig att dela med mig av. Det kanske jag inte har nu heller.

Så varför börjar jag igen då? Det var en kall gata som fick mig att göra det.

Egentligen var det flera gator som drev mig till att sätta mig här igen. Jag finner det på sätt och vis romantiskt med en gata i skymning som skiner upp av blinkande lampor, neonljusen från sexaffärerna och glöden från cigaretten någon slängt. Alla människor blir utifrån betraktat anonyma där de allra helst vill synas. Och jag tycker det är fint på något sätt.

En kylig, kall och rå gata behöver inte betyda något negativt. Den är en duk där vem som helst kan måla precis vad de vill. Det kan stå en soldat på en gata men det kan också stå en clown.
Det var det som fick mig att börja skriva igen. En kall, smutsig gata där vem som helst ändå kan ha världens roligaste kväll.