Jag hade fel...

...Jag förhastade mig i senaste inlägget. Den känsla jag trodde fanns där var aldrig där. Det jag kände var enbart ett substitut för att fylla ett tomrum. Och det är inte första gången jag lurar mig själv på det sättet.

Det som är underligt är att känslan finns kvar, dock projicerar jag den åt ett helt annat håll. Det kunde inte kännas mer rätt nu och det kunde inte kännas mer fel.

Tonerna jag spelar på min gitarr känns mer klagande än tidigare men de går också in i hjärtat på ett allt annat än obehagligt sätt. Det är den här känslan som gör att man inte vet om man vill skratta eller gråta, vara glad eller ledsen. Som att ha fullt upp och ändå sitta sysslolös.

Jag har följt en vilsen kompass länge men nu pekar den plötsligt åt ett håll. Kanske till och med rätt håll?

Nu vet jag...

...Inte riktigt vad jag ska göra. Jag har kommit i kontakt med en viss känsla som inte funnits på länge. Jag kan också lura mig själv, det vore inte första gången i så fall. Så innan jag gör något förhastat bör jag väl ta reda på vad det egentligen är som jag upplever.

Men då kan det också rinna ut i sanden som det normalt sett brukar göra.

Ta till vara på chansen nu eller riskera att det tunnar ut igen. Det är dagens fråga.