På tåget mot Kalmar, där jag skulle byta till buss vidare mot Borgholm, lyssnade jag på en intressant konversation. Jag lyssnade inte så mycket för att jag ville utan snarare för att jag inte kunde hjälpa det.
Samtalet utspelade sig mellan en man, 46 år gammal, samt en tjej, 17 år gammal. Eller ung. De kände inte varandra men hon hade av en slump råkat hamna bredvid honom och han var inte sen på att börja prata. Hon var inte sen att svara heller för den delen.
Och vad pratar en 46-åring och en 17-åring om? Naturligtvis betar man av de vanliga ämnena först. Yrke, studier samt vart resan bar. Mannen visade sig vara lärare och tjejen visade sig vara duktig på sina studier. Därför utvecklades det hela till en diskussion om poesi där de också skrev varsin poem för den andre att läsa.
Här omkring började mitt huvud tänka på Woody Allen och nog var det ett perfekt upplägg för det. Den ensamme, intellektuelle mannen samt den unga oskyldiga flickan också med ett intellekt men också med en ungdom som mannen fortfarande minns och saknar.
Jag skrattade lite för mig själv. Jag återgick till att läsa min bok men efter en stund så kom den. Den farligt nära gubbsjuka kommentaren, den som gjorde att jag kände att det här ÄR en Woody
Allen film. De hade nämligen kommit in på sin ålder och när hon sa 17 svarade han genast 'hur kommer det sig att alla attraktiva kvinnor är så unga?'. Sedan berättade han att han var singel och gärna letade efter en ny flicka.
Jag återgick till min bok än en gång. Jag har nämligen aldrig klarat av att se en hel Woody Allen film.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar