...Jag förhastade mig i senaste inlägget. Den känsla jag trodde fanns där var aldrig där. Det jag kände var enbart ett substitut för att fylla ett tomrum. Och det är inte första gången jag lurar mig själv på det sättet.
Det som är underligt är att känslan finns kvar, dock projicerar jag den åt ett helt annat håll. Det kunde inte kännas mer rätt nu och det kunde inte kännas mer fel.
Tonerna jag spelar på min gitarr känns mer klagande än tidigare men de går också in i hjärtat på ett allt annat än obehagligt sätt. Det är den här känslan som gör att man inte vet om man vill skratta eller gråta, vara glad eller ledsen. Som att ha fullt upp och ändå sitta sysslolös.
Jag har följt en vilsen kompass länge men nu pekar den plötsligt åt ett håll. Kanske till och med rätt håll?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar